Är Sveriges bostadssystem rättvist mot nyinflyttade EU-studenter i Stockholm?

Jag är svensk medborgare som växte upp i ett annat EU-land och studerar vid Stockholms universitet. Jag kom hit i somras, med förväntningen att kunna bygga ett normalt liv, men verkligheten känns som en lång kö där varje steg känns ojämlikt. Jag får inte förstahandskontrakt: föräldrarna bor utomlands och kan inte gå i borgen. Så jag tvingas bo i en dyr andrahandslägenhet, medan andra studenter har kontakter eller föräldrars bostäder i stan.

Vi blev faktiskt uppsagda från vår första andrahandslägenhet när ägarens niece plötsligt behövde bo där... Den typen av prioriteringar splittrar ofrivilligt nyinflyttade och EU-medborgare från de som redan står med fotfäste i Stockholm. Köerna verkar belöna dem som har ett lokalt nätverk eller långvariga kopplingar — medan vi utan tydlig anknytning står kvar i det nästintill oöverskådliga systemet.

Min flickvän, också EU-medborgare, och jag vill bygga ett liv här, men systemet verkar som ett låst spel där man bara får delta om man redan har tur eller tur nog att råka känna rätt personer. Det svenska systemet känns uppbyggt för dem som står vid dörren när den öppnas: garantier, kontakter, eller föräldrar i Stockholm. De får möjligheter som vi andra bara kan drömma om – lyxiga lägenheter eller åtminstone andrahandskontrakt som känns som ett hån mot vår budget. Jag vill fortfarande tro på Sverige som ett rättvist samhälle, men just nu känns det som processen missgynnar nykomlingar och EU-medborgare.

Har någon annan känt igen sig, och hur står man egentligen ut här? Har du några tips på hur vi kan förbättra vår situation?