För ett par år sedan hörde jag en intervju på radion med en komiker som hade sitt ursprung i Iran. Vem komikern var minns jag inte, men reportern frågade om det fanns något som var bättre i Iran jämfört med Sverige – och efter att verkligen ha tänkt efter, svarar komikern att i Iran får man vara den man vill utan att få en bokstavsdiagnos stämplad i pannan. Man har säkerligen en hel del problem att jobba med i Iran, men kanske har hon en poäng i det hon säger. Jag tänker ibland att det finns så fantastiskt många mallar och förväntningar kring hur en person förväntas vara i vårt samhälle att så fort du sticker ut utanför dessa mallar, så förväntas du liksom ha en diagnos av något slag. Det finns garanterat många som blivit hjälpta av att få en diagnos, av att faktiskt få ett besked om att man faller in under en viss diagnos och just få det stämplat i pannan. Men det finns säkerligen också många som *inte* blivit hjälpta och som istället sett det som ett hinder av att ha fått en diagnos stämplad i pannan. Bara för att man sticker ut, bara för att man inte faller in under samhället givna mallar behöver det inte betyda att man har en diagnos. Jag tror att börjar man rådda alltför mycket i folks psyke, då kommer de flest förmodligen ha en diagnos av något slag. Vi är nog många som inte faller in de mallar som samhället satt upp och garanterat skulle få en diagnos om man började rådda alltför mycket i psyket för att kartlägga vad som försiggår eller ej. Personligen har jag alltid haft svårt för det sociala, för att funka i sociala sammanhang – och skulle med all säkerhet få en diagnos i stil med ADHD eller autism om någon började rådda i mitt psyke lite för mycket. Ibland funderar jag på om jag inte har en diagnos av något slag, med tanke på mina återkommande depressioner, med tanke på att jag ibland har det lite svårt för det sociala. Samtidigt känner jag inget behov av att få en diagnos, jag vet mina begränsningar och trivs bra med den tillvaro jag har. Jag har en begränsad men naggande god umgängeskrets och trivs bra med att inte ha fler vänner och bekanta än vad jag har.  
Behöver man vara social för att passa in i samhällets mallar? Måste man ha en lång rad vänner för att accepteras i vår tillvaro? Ibland känns det så för min del, jag får ofta höra att jag ”borde” utöka min sociala bekantskapskrets – trots att jag själv inte har något som helst intresse av att göra det. Så har det varit sedan jag var i tonåren, jag har alltid varit lite av en ensamvarg och mina föräldrar var så orolig att jag skulle känna mig ensam. Men det blev lite av min tonårsrevolt istället för att ränna ute på en massa fester och komma hem lite på örat framåt morgonkvisten. När mina föräldrar uttryckte oro över att jag valde att vara hemma istället för att ränna ute om kvällarna, så var jag hemma ännu mer – och valde att avstå de gånger jag blev tillfrågad av klasskompisar att hitta på saker. Jag tycker om att mestadels vara hemma, jag tycker om att hålla mig för mig själv och bara lite då och då umgås med andra människor. Och så måste det ju kunna vara utan att man får en stämpel i pannan att man lider av någon märklig diagnos som samhället tagit fram? För det är ju det som är det fantastiska med oss människor, att vi är olika individer med olika behov, olika smak och olika intressen. Att man sedan avviker i viss mån från normen, behöver ju inte betyda att man mår dåligt, att man lider av någon sjukdom – utan man kanske helt enkelt mår bra bara man får ha den tillvaro man trivs med.

Jag är inte trasig bara för att jag har en psykisk sjukdom