**En i olika mingelkonversationer** prövad – men givetvis ovetenskaplig – tes är att det har varit den vänligaste Almedalsveckan på flera år. När svensk samhälls- och politikdebatt under de senaste åren har varit polariserad satte det sig på stämningen i Almedalen.

Misstänkliggörandet, fragmentiseringen och de arga påhoppen märktes då även här. I år var det mycket mindre av det slaget. Människor kan återigen umgås över partigränser, mellan politik och näringsliv, från olika perspektiv på samhället. Som Almedalen var förr.

Det lyssnas. Det reflekteras. Hummanden i stället för fnysningar. Visst har det under veckan varit stor konsensus i många frågor, men den svenska konsensusmodellen är betydligt bättre än polarisering.

En annan betraktelse är det stora antalet uniformerade personer. Aldrig – i alla fall inte så länge politik och näringsliv har strömmat till Almedalsveckan – har så många av dem synts i Visbys gränder.

>”Vad som diskuteras i Almedalen har betydelse.”

Många var på plats för att skydda denna demokratins festival, men några av dem verkade också vara där för att delta i diskussioner och debatter. Den traditionella Gripenöverflygningen var i år utökad till en lång flyguppvisning med både stridsplan och militärhelikoptrar.

**Detta reflekterar** ett av veckans vanligaste tema: Beredskap och resiliens.

Vad som diskuteras i Almedalen har betydelse. Det är en mätare på det större samtalet och skeendet i det svenska samhället just nu. Därför säger det något att politik, civilsamhällesorganisationer och näringsliv väljer att prata om just beredskap och resiliens när de kommer samman i Almedalen.

Det oroliga omvärldsläget har tvingat Sverige att rusta och förbereda sig. Försvaret byggs ut. Myndigheter stärker sina möjligheter att hantera kris och i värsta fall även krig. Nu verkar också företagen ha insett sin roll i detta skyddsnät.

>”Det får inte stanna vid klatschiga formuleringar”

62 procent av de svenska företagen säger sig redan ha sett över sin beredskap eller planerar att göra det, enligt Combitechs årliga undersökning som presenterades i april. Det var 10 procentenheter fler än i fjol.

57 procent har beredskap för cyberhot, och 31 procent för en krigssituation. 3 av 5 har genomfört någon form av beredskapshöjande åtgärd under de senaste fem åren. Varannan beslutsfattare ser totalförsvaret som viktigt i sin yrkesroll.

**Det är denna insikt** som syns i Almedalen. I likhet med de insikter som i en än mer gripbar bemärkelse har kommit på senare år: Behovet av att säkra råvaru- och komponenttillgång och lägga om leverantörskedjor.

Att Sverige och Europa i vissa framtida situationer måste kunna vara självförsörjande har i år gjort sig påmint även i diskussioner om till exempel en levande landsbygd och antibiotikaresistens.

Samtidigt är det viktigt att det inte bara stannar vid klatschiga formuleringar i ett Almedalsseminarium. Företagen måste gå till handling. Mognadsgraden i beredskapsarbetet skiljer sig åt enligt Combitechs rapport. Bara 17 procent säger sig ha en beredskapsplan.

>”Ibland tenderar företagen att förvandlas till kravmaskiner.”

3 av 4 vill lära sig mer om beredskap och hur verksamheten de arbetar i kan bidra till ett motståndskraftigt samhälle. Det understryker behovet av ökad kunskap, stöd och samverkan, men visar förhoppningsvis också att det finns en probleminsikt.

Att företagen ser sin roll i beredskapen är också viktigt på ett annat sätt, som också manifesteras med Almedalsveckan i sig: Det visar att näringslivet inser att det inte bara är omistligt för det svenska samhället, utan i högsta grad en del av det.

**Det har ibland** raljerats över att politikerveckan i Almedalen snarare har blivit ett antal branschmässor för företagen. Företagen har drivit upp kostnaderna för boende och annat, vilket har trängt bort mindre kapitalstarka aktörer. Det senare är olyckligt, men företagen är definitivt inte malplacerade i Almedalen. Eftersom de är så viktiga samhällsaktörer är de precis där de ska vara.

Ibland tenderar företagen att förvandlas till kravmaskiner i Almedalen. Sådana tendenser har funnits även i år. Då är det betydligt mer sympatiskt och konstruktivt när näringslivet har självförtroende och inser sin naturliga roll som problemlösare.

Näringslivet är en del av samhället