Irland är ordförandeland i EU sedan 1 juli. Ordförandeskapet har tre fokusområden, enligt premiärminister Micheál Martin på [Di Debatt](https://www.di.se/debatt/fokus-konkurrenskraft-varderingar-och-sakerhet/): Konkurrenskraften ska stärkas genom ökad tillväxt och utvecklad inre marknad. Frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstatsprincipen och mänskliga rättigheter – värderingarna på vilka EU är byggd – ska försvaras. Den europeiska säkerheten, försvarssamarbetet och civilskyddet ska stärkas.

Relevanta prioriteringar inte olika de Sverige hade under sitt senaste ordförandeskap, våren 2023. Tyvärr är ordförandeskapen ett av få tillfällen då svensk politik lyckas signalera vad vår vilja är i EU. Det skulle vi behöva göra oftare än så.

Grundproblemet är att vi i Sverige inte har någon riktig tanke om vad vi vill med EU-medlemskapet. Än mindre finns en gemensamt formulerad strategi för att få det att hända.

Orsaken kan vara ett brett ointresse för EU.

Som medlemmar har vi både möjlighet och ansvar att forma EU. Men medan svenska politiker passivt förhåller sig till dessa verkliga beslut, använder de EU som ett inrikespolitiskt verktyg på områden där EU kan göra mindre skillnad. Som när dåvarande statsminister Stefan Löfven långt efter att Rysslands krig mot Ukraina hade inletts med annekteringen av Krim, satsade allt kapital i Bryssel på den så kallade sociala pelaren. I stället för till exempel på säkerheten. Det är bara ett exempel på hur irrelevant svensk EU-politik också är ineffektiv.

Medierna bevakar inte heller EU:s fortlöpande utveckling och framtidsdiskussion. Den lilla rapporteringen handlar ofta om Europaparlamentet, där den ena sidan vill nita den andra för fel i deras partigrupper.

Andra tecken på ointresset är att Sverige i förhållande till folkmängd är kraftigt underrepresenterat i EU-förvaltningen. Och att svenska studenters intresse för utlandsstudier har minskat och är bland det lägsta i Europa, trots att EU-initiativen på området har blivit mer ambitiösa.

Sådant får följder. Om ingen intresserar sig för de processer som pågår i Bryssel, kommer de inte vara föremål för sådana debatter, mediegranskningar, lobbying och annat som förankrar och förfinar beslut i riksdag och kommuner. Det är därför Sverige i EU ibland anses stå inför faktum som missgynnar svenska intressen. I själva verket har våra diplomater och politiker också varit delaktiga. Sverige har förstås haft samma möjligheter som alla andra att påverka besluten.

Sedan 2019 presenterar regeringen varje år en EU-deklaration. Där förklaras synen på EU och hur kärnfrågorna ska bedrivas i samarbetet. Det är ett bra sätt att samla tankarna. Omvärldsläget har också på senare år tvingat svensk EU-politik att bli mer relevant. Men det är inte tillräckligt.

Vad vill vi åstadkomma med EU-medlemskapet? Hur vill vi att EU ska utvecklas när det gäller kompetenser, funktioner, beslutsformer, finansiering och utvidgning? Vad är våra konkreta idéer om detta, eller vår konstruktiva respons på de många idéer som ständigt förs fram från annat håll? Hur kan vi konkret bidra till att stärka EU på de områden som vi tycker är viktiga? 

Om sådana frågor behöver vi en fortlöpande debatt och politisk process. Att nå konsensussvar är svårt. Men så länge vi inte i alla fall försöker så utnyttjar vi inte medlemskapets fulla potential. Och det är extra skadligt för Sverige, som med sitt exportorienterade näringsliv och sin säkerhetspolitiska situation är så enormt beroende av EU.

Allt detta hade blivit tydligare med en mer aktiv diskussion om Sverige och EU. Här kanske finns anledning till hopp. I år noterades faktiskt en tydlig ökning i antalet svenskar som ansökte om att få bli handläggare i EU-administrationen. Det senaste läsåret antogs också rekordmånga svenska studenter till den EU-relaterade vidareutbildningen vid College of Europe. Regeringens och andra satsningar för detta kan ha haft resultat.

Med ett ökat intresse kan en aktivare diskussion uppstå. Det är en bra grund för en tydligare strategi.

Det svenska näringslivet kan förstås ta initiativ till denna diskussion. Företagen har som sagt ett starkt eget intresse av att den uppstår.

Sverige behöver en EU-debatt