Hur hanterar man närstående som verkar vilja må dåligt?

Jag har märkt att vissa verkar vilja må dåligt, och jag har väldigt svårt att förhålla mig till de här personerna. Det blir ännu svårare när det är en anhörig som man inte bara kan ignorera och som man lider med när den mår dåligt. Ta följande exempel på hur en närstående haft det:

Först var han olycklig pga missnöjd med jobbet och att han inte hade någon partner.

Sen fick han en partner, då var han fortfarande olycklig pga jobbet och att det var så svårt att söka + få nytt jobb.

Sen lyckades han få ett nytt jobb, men då var det jobbet för stressigt och inte lika kul som han trodde. Så han började söka nytt jobb igen. Vilket gjorde att han mådde dåligt återigen pga jobbet och jobbsökandet. Till slut gick han ett jobb han trivdes med.

Då började han dåligt för att han inte trivdes med sitt boende, så han och partnern flyttade ihop till ett nytt ställe. Nu trivs han inte på det nya stället och vill flytta tillbaks.

I flera år har jag fått stötta den här personen, men varje gång något verkar lösa sig för honom så har en ett nytt problem som gör honom olycklig. Jag har föreslagit att söka hjälp hos en psykolog eftersom han har mått dåligt i så många år, men då säger han bara att han inte tror på sånt. Föreslår man någon sorts åtgärd så slår han bara bort det och fortsätter gräva ner sig i sin egen olycka. Det finns alltid nåt som är fel.

Jag har även växt upp med en släkting som är likadant, glaset är alltid halvtomt och vad man än förslår så föredrar han att tycka synd om sig själv och anklaga världen för att vara orättvis. På så sätt behöver han inte vidta några åtgärder för att förbättra något, eftersom det ändå inte går.

Hur hanterar man den här typen av människor som verkar vilja må dåligt? Dvs inte vill söka hjälp och alltid hittar fel i allt. Jag börjar ge upp på att de någonsin kommer bli lyckliga.