Var är den smala konsten?

Som ung man som försökte jag ta över världen med provocerande verb, sexualiserade adjektiv och radikala substantiv.

Jag fångade in stadens flyktiga tankar, förbjudna drömmar och hemlösa idéer och hamrar in dem i ett ostämt tangentbord. Tangentbordets missljud dolde effektivt de stackars Bingolottoförsäljare som förgäves försöker tränga sig in genom hans rangliga trädörr.

De knackade först artigt.

Sedan bestämt.

Till sist ropar de att jag redan är utvald som vinnare och bara behöver öppna dörren för att bekräfta sin existens.

Den unge mannen skriver vidare.

Utanför har fridens liljor sedan länge vissnat. Sorlet från lekande barn och positivhalare har tystnat och ersatts av skottlossning, sirener och rop på hämnd. Skrattattacken på huvudgatan förklaras ogiltig av kommunen. Djuphavsgraven blir djupare. Fransmännen utvisas av säkerhetsskäl, trots att ingen lyckas fastställa från vilket land de egentligen kom.

Den unge mannens pamfletter börjar under tiden missfärga förorten. Orden tränger in i fasaderna, rinner längs stuprören och samlas i oläsliga pölar utanför tvättstugorna.

När den fortfarande genomvåte Wellington påpekar detta för förortens sista hemmafruar blir han svårt misshandlad med en hoprullad reklamfolder från ett möbelvaruhus.

Den gamla stadens kullerstenar väntar otåligt på nästa blodbad.

Känner ni er träffade eller känner ni igen er eller känner igen någon eller Vad Känner Ni (I ert inre)?

Först skrattet. Sedan förklaringen till varför skrattet var olämpligt. Därefter utredningen, förbudet och den obligatoriska utbildningen i återhållsam glädje.

Att åter inneslutas bakom murar av resonlighet och anpassning.

Att bedövas tills det kontrollerade vansinnets brinnande skaparkraft kan beskrivas som ett mindre administrativt problem.

Att lära sig kväva den spontana glädjen och, i ännu högre grad, sorgens och smärtans ovälkomna utbrott inför de stränga blickarna från självbehärskningens luttrade veteraner – dessa stormästare i lagomhetens känslomasochistiska konst.

Att ännu en gång vandra längs den illusions- och inflationsspäckade, kommersialiserade, verklighetsflyktiga och neonbelysta allé som förtär sina invånare med ouppnåeliga ideal. En allé som skoningslöst skiljer agnarna från vetet och till sist lämnar kvar en elit av själlösa, muskulösa och välsjungande stoder.

De står där med perfekta käklinjer och tomma ögon och gör reklam för självförverkligande.

Att åter slåss mot konformiteten.

Att strida mot stagnationen när den kryper fram över marken och griper individualiteten och själen med sina likstela, uråldriga och förfrusna klor.

Överallt vandrar gruppberoende och sammanhangstörstande bekräftelsenarkomaner. I sitt outhärdliga lidande finner de lindring endast genom att förvägra andra deras existensbekräftelse.

Deras blickar säger:

Jag ser dig inte.

Jag vägrar se dig.