Varför har arbete blivit en livsstil även i Sverige?

Det känns som att även i Sverige har det blivit förväntat att ens arbetsplats även ska vara ens livsstil. Det känns väldigt amerikanskt och påklistrat.

Jag kunde på nåt sätt förstå det när jag jobbade åt privatägda, ofta utländska företag men det är samma attityd även nu när jag jobbar på en svensk kommun.

Man ser det i jobbannonser där det pratas lika mycket om hur lokalerna ser ut som vad tjänsten innebär.

Och ja, jag är medveten om att jag har misantrop-tendenser. Och självklart ska man ha en bra arbetsplats och arbetsmiljö men varför ska man liksom känslomässigt älska och engagera sig i sin arbetsplats bortom sin funktion som anställd? En del arbetsplatser pratar ju om sig själv i nästan sektliknande termer.