Kallocain

Läste äntligen klart Kallocain. Började läsa romanen i onsdag, och har försökt läsa runt 50 sidor varje dag. Läste inte riktigt så mycket per dag i början, men har läst mycket idag och igår. I början läste jag ur boken, men sen läste jag här https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/BoyeK/titlar/Kallocain/sida/262/etext?fokus , vilket var mycket bättre, speciellt då jag kunde läsa mer bekvämt, använda mig av nightmode etc, men även använda ChatGpt för hjälp med meningar och förståelse, men även diskutera viktiga händelser.
Tyckte även det var långsammare och svårare att läas i början, då jag var mindre intresserad, men även läste högt istället för att läsa i sinnet vilket är snabbare. Det var ganska svår svenska också (inte Doktor Glas nivå, men ändå ganska svårt) vilket gjorde det långsammare. Romanen är inte så lång och är ganska kort, men är ändå över 200 sidor. Att läsa den på dator fick mig att inse att alla de där novels jag läst på internet är väldigt långa, då jag bara spenderade 8 timmar max på att läsa Kallocain.

Själva berättelsen var OK. Den var inte så intressant, speciellt i början, och det kändes som den upprepade mycket av samma saker. Det ända riktigt intressanta var hur de skildra individualism, och det andliga inom människor, och hur dåligt individualism är i en totalitär stat som försöker utnyttja dess invånare. Det var lite irriterande att behöva läsa genom Leo Kall's perspektiv, då han var rent hjärntvättad och försökte konstant resonera varför staten är så bra/viktig utan någon djupare tanke. Även dock vi får se att han förändras en del genom boken så får vi bara se någon riktig förändring i hans karaktär i det sista kapitlet, då majoriteten av hans utveckling sker när han fångats. Vi får heller inte se hans tankar i fängelset, då budskapet bakom berättelsen är mer för att visa hur dåligt det är i en totalitär stat, även dock jag gärna skulle velat får reda på mer om hur han tänkte som fånge, då han fått chansen att resonera kring sina ideologier, och äntligen fått chansen att utveckla som person. Jag måste upprepa hur irriterande hans naivitet var, då han konstant förklarade hur "viktig/bra" Världstaten är utan någon riktig logik. Det var speciellt irriterande då han skyllde varje inklyng av självtänkande eller kritik mot staten han hade på Linda och Rissen, och gjorde allt han kunde för att undvika dessa tankar. Även dock han insåg att ett samhälle uppbyggt av rädsla, angiveri och våld bara nyttjar de som har makten, och inte dess invånare. Men han förakta dessa tankar, då han levt ett liv där han följt regeln att allt måste nytta staten, och nytta för människor går direkt emot den här regeln. Leo var bra på att manipulera andra, men bäst på att manipulera sig själv.
En riktigt bra del var när vi fick se personer under effekten av Kallocain. Vi fick se deras riktiga tankar, vilket jag tyckta var intressant. Speciellt då vi fick så många annorlunda personer, men i grunden väldigt lika (de har tankar som de inte kan utrycka pågrund av staten's förtryck).

Min favorit karaktär var Rissen. Även dock Leo konstant försökte måla honom i ett löjligt, klumpigt sätt var dett självklart att han hade en viss värme, en viss empati, en viss karisma som andra karaktärer inte utstrålade. Han hade en förståelse för personer, samhället och människan som inte andra hade, och som Leo tillslut insåg att han sakna. Till och med från början visade han visdom; "Ingen soldat över fyrti har gott samvete". Ingen person som lever Världstaten kan ha gott samvete, då man offrar människor, och i sin tur sitt samvete för staten's "skull". Varje interaktion han har med människor visar hans individualism, att han bär på en viss karaktär som staten gör sitt bästa för att utrota. Min favorit aspekt av Rissen's karaktär var hans empati, då han konstant slåss för att låta människor bevara sin grundlighet, sin andlighet, sin individualism.
Slutet av berättelsen var inte så bra, då Leo plötsligt blir fångatagen av en fiendestat, när han äntligen insett vad det är han verkligen söker, och han äntligen bryt sig loss från staten's manipulation. Tyckte det vär lite intressant sättet boken hantera Rissen's slut, och tyckte verkligen om att få äntligen höra hans tankar. Men förutom det var den inte så märkvärdig. Skulle därför ge boken en 7.1/10. Hade bra delar, men kunde definitivt vart bättre. Ett intressant tema dock.